DNA-analys av den skandinaviska vargstammen

Sedan flera år har de uppmärksammade frågorna om ursprung, invandring och inavel i den skandinaviska vargstammen studerats med hjälp av DNA-analyser vid Evolutionsbiologiskt Centrum, Uppsala universitet. Ännu föreligger ingen slutrapport från arbetet men preliminära analyser indikerar överraskande resultat. Det är ett 100-tal vargar från Sverige, Norge och Finland som har analyserats på genetisk väg. I tillägg har museimaterial från ett 50-tal svenska och norska vargar från 1800-talet och 1900-talet kunnat DNA-analyseras.

Bakgrund
Vargen minskade kraftigt i antal under hela 1800- och 1900-talet och strax efter den svenska fridlysningen 1967 ansågs stammen så gott som utrotad. Det var därför överraskande när de första rapporterna om varg i de värmländska skogarna åter dök upp kring 1980. Efter detta har vargarna ökat i antal och det finns idag ett 100-tal djur i Sverige och Norge, huvudsakligen i Värmland, Dalarna och Närke samt angränsande delar på den norska sidan. Ända sedan vargens återkomst till södra Sverige och Norge har det förekommit spekulationer om stammens ursprung. Utplantering, hybridisering med hund, eventuellt kvarvarande individer från en gammal vargstam eller invandring från öster har utgjort framförda förklaringar. Det har också spekulerats i om stammen haft genetisk kontakt med vargar från angränsande länder samt om det förekommit inavel.

Stammen har grundats av ett mycket litet antal vargar
De genetiska resultaten tyder på att den nuvarande stammen kan spåras tillbaka till ett mycket litet antal vargar, kanske endast ett enda vargpar. Dessa djur bör i så fall således ha utgjort det första reproducerande paret i Värmland i början av 1980-talet. Det fanns emellertid ytterligare minst en varg i södra Skandinavien vid denna tid. En varg som 1984 påträffades i Aust-Agder i södra Norge uppvisar inget tydligt genetiskt släktskap med det första vargparet. Det finns inte heller några tecken på att denna varg skulle ha lämnat något genetiskt bidrag till dagens stam.

Den skandinaviska vargstammen har förmodligen ett östlig ursprung
Den nuvarande svenska och norska vargstammen har förmodligen ett östligt ursprung. DNA-analyserna visar att de första djuren hade en genetisk sammansättning som överrensstämmer med den hos finska vargar. Det är känt att det förekom invandring av varg från öster in i norra Skandinavien under senare delen av 1970-talet. En föryngring av varg skedde också i Norrbotten 1978. En möjlig, och mot bakgrund av ovan också rimlig, tolkning av de genetiska resultaten är därför att östlig invandring kom att lägga grunden till stammen i södra Skandinavien i början av 1980-talet. Hur denna invandring gick till kan inte utläsas ur de genetiska analyserna.

Vargen från Aust-Agder 1984 hade också den en genetisk sammansättning överrensstämmande med finska vargar. Även här kan alltså spåras ett troligt östligt ursprung och en sannolik invandring.

En ny varg har i ett senare skede inneburit ett genetiskt nytillskott till vargstammen
Enligt uppgift fanns under större delen av 1980-talet endast en reproducerande skandinavisk vargflock, i Värmland. Även om antalet vargar som funnits tillgängliga för DNA-analys från denna tid varit begränsat så finns inga tydliga tecken på att ytterligare vargar genetiskt skulle ha bidragit till stammen under denna tid. När den förmodade honan i det första paret dog 1985 tycks alltså en nära släkting ha tagit över hennes roll.

Kring 1990 etablerades en andra skandinavisk vargflock och sedan dess har stammen ökat kraftigt i antal, både vad gäller antal flockar och det totala antalet djur. De genetiska analyserna visar att denna expansion sammanföll med att minst en ny varg – ett handjur - kom att ingå i stammen. Även denna varg hade en genetisk sammansättning som överrensstämmer med finska vargar. En möjlig tolking är därför också här att det rörde sig om en invandrare från öster som kom in i landet. Hur eller när denna invandring skedde kan inte besvaras med de genetiska analyserna. Den nya vargen kom att reproducera sig och hans anlag finns nu spridda i stammen.

Tillkomsten av den nya vargen kan ha inneburit att det skapades förutsättningar för nya parbildningar. Eftersom den tycks ha varit obesläktad med de första vargarna bör inavel ha motverkats. Det här kan ha bidragit till att stammen efter en inledningvis endast långsam ökning i numerär plötsligt ökade markant i storlek i början av 1990-talet.

Mycket begränsad invandring
De genetiska resultaten visar alltså att ett mycket begränsat antal djur, kanske så pass få som två handjur och en tik, eller endast något enstaka ytterligare djur, har legat till grund för dagens skandinaviska vargstam. Även om ett ytterligare inslag av invandrande och reproducerande vargar inte helt kan uteslutas tyder de genetiska resultaten på att vargstammen i södra Skandinavien haft mycket begränsad genetisk kontakt med vargar i de östliga grannländerna sedan återetableringen för ca 20 år sedan. Invandring kan naturligtvis trots allt ha förekommit i liten skala. Men om så varit fallet tycks det dock inte ha påverkat den genetiska sammansättning på de djur som nu har funnits tillgängliga för DNA-analys i särskilt stor utsträckning.

Den genetiska variationen har gått ner och upp, och nu ner igen
DNA-analyserna visar att den skandinaviska vargstammen förlorade genetisk variation under 1980-talet. Detta skulle kunnas förklaras av att det förekom inavel mellan nära släktingar till det inledande paret, t ex parningar mellan syskon eller mellan förälder och avkomma. När minst en ny varg kom att ingå i stammen kring 1990 innebar det ett nytillskott av genetisk variation. Under början av 1990-talet ökade därför den genetiska variationen i vargstammen, något som framgår av DNA-analyserna.

Med ett litet antal ursprungsdjur och begränsad genetisk kontakt med andra grupper av djur är inavel svår att undvika. I linje med detta visar DNA-analyser av senare års vargar att den genetiska variationen nu är på väg ner igen. I frånvaro av ytterligare tillskott av vargar finns det skäl att misstänka att den genetiska variationen fortsätter att minska framöver. Detta kan ha negativa konsekvenser för stammens långsiktiga överlevnadsförmåga. Hur stora dessa risker är är dock svårt att bedöma.

Den gamla skandinaviska vargstammen
DNA-analyserna av den historiska skandinaviska vargstammen visar att den var genetiskt skild från finska vargar, åtminstone såsom detta kan studeras i jämförelser med dagens finska vargar. Dagens skandinaviska vargar uppvisar också genetiska olikheter jämfört med den historiska skandinaviska stammen. I alla lägen när en ny stam grundas av ett fåtal individer kan genetiska olikheter uppstå av rent slumpmässiga skäl. Men det faktum att den nutida stammen har flera genetiska varianter som inte återfunnits i den historiska stammen antyder att de nuvarande djuren har ett annat ursprung.

Invandring av vargar till Sverige och Norge från öster tycks inte vara ett nytt fenomen. I det historiska skandinaviska vargmaterialet finns djur som har en genetisk sammansättning som överrenstämmer med finska vargar. Invandring tycks därför också ha förekommit i historisk tid.

Vargen som nu finns i Stora Sjöfallets nationalpark är en invandrare
Så sent som för två veckor sedan upptäcktes en ensam varg i Stora Sjöfallets nationalpark i Norrbotten, långt från den huvudsakliga skandinaviska förekomsten i Bergslagen och angränsade delar av södra Norge. Djuret har bedömts som mycket intressant då det skulle kunna ge en genetisk förstärkning av den skandinaviska stammen i händelse av att den utgör en invandrare. Djuret har nu DNA-analyserats vid Evolutionsbiologiskt Centrum i Uppsala. Det kan slås fast att den har en genetisk sammansättning som överrenstämmer med dagens finska vargar. Den är genetiskt skild från vargarna i södra Skandinavien. Sammantaget blir en rimlig tolkning att vargen i Stora Sjöfallets nationalpark utgörs av en invandrare av östligt ursprung.

Alla vargar som påträffas i nordligaste Sverige har inte ett östligt ursprung. Ett djur från Gäddmyr i Lule lappmark 1992 och ett annat djur från Jokkmokk 1998 hade genetiska sammansättningar överrenstämmande med vargstammen i södra Skandinavien. Det rörde sig sannolikt därför om djur som vandrat norrut. Detta visar vikten av DNA-analyser i arbetet med den fortsatta övervakningen av den skandinaviska vargstammen.

Ny DNA-teknik har utvecklats
Det genetiska arbetet med den skandinaviska vargstammen har försigåtts av flera års utvecklingsarbete. För första gången har t ex särskilda analysmetoder för att kunna undersöka fäderneslinjer bland vargar tagits fram. Denna teknik ligger bakom slutsatsen att det finns minst två hanar som bidragit till stammens tillkomst.

Ny teknik har också utvecklats för att kunna analysera DNA från historiskt material. De äldsta vargarna som undersökts är från början av 1800-talet. Genom att borra sig in till pulpan på tänder från bevarade kranier har det gått att få fram små mängder av DNA som fortfarande är intakt efter mer än 100 års lagring på museer.

Öppna bilden i nytt fönster	Öppna bilden i nytt fönster
	Öppna bilden i nytt fönster

Problem med sidan?